Tryck kan grovt klassificeras i fyra grundläggande kategorier: (a) Boktryck; b) djuptryck. (c) Litografi. och (d) stenciltryck.
Boktryck är en av de äldsta tryckmetoderna. Den använder en reliefplatta med upphöjd yta. Under tryckningen appliceras bläck på typens yta som sedan pressas på papper. Bläcket på typytan överförs till pappersytan och bildar ett avtryck. Sättning, Lenor sättning, boktryck, galvanisering och fotogravyr hör alla till boktryck.
Gravyrtryck är en tryckmetod som använder manuell eller mekanisk gravyr för att skära bort linjer, vilket skapar en försänkt karaktär eller bild på tryckplåten. Under utskrift fylls linjerna eller spåren först med bläck och sedan pressas förberett papper på dem. Papperet absorberar bläcket och bildar ett avtryck. Etsning, gravyr och fotogravyr tillhör alla djuptryck. Litografi kallas ibland kemisk tryckning, vilket betyder att den tryckta bilden och tryckplåten är på samma plan. Den bygger på principen att "olja och vatten inte blandas" vid tryckning. Den här typen av utskrift involverar att mekaniskt eller manuellt projicera en bild på en sten- eller metallyta och sedan kemiskt behandla ytan för att göra bildområdena bläck-mottagliga medan de tomma områdena inte är det. Under utskrift överförs endast de bläckmottagande bildområdena- till papperet och bildar ett avtryck. Fotolitografi, fotogravyr och offsettryck hör alla till plantryck.
Stenciltryck inkluderar schablontryck,-stansning, bläckstråleutskrift och screentryck. Principen för stenciltryckning är att under tryckning appliceras tryck för att överföra bläck genom stencilens perforeringar till substratet (papper, keramik, etc.), vilket bildar en bild eller text. Stenciltryck är den enklaste formen av stenciltryck, med ursprung i slutet av 1800-talet. Denna tryckning innebär att man skapar en stencil på specialtillverkat vaxpapper med hjälp av en skrivmaskin eller penna, för att sedan trycka med en bläckrulle på stencilen för att uppnå önskad tryckeffekt på substratet. Bland stenciltryckmetoder är screentryck den mest använda.
Modernt screentryck skiljer sig tekniskt från de andra tre typerna av tryck och är också den mest mångsidiga av de fyra. Det kan tryckas på papper, kartong, trä, plast, textilier, keramik, metall, päls och kompositmaterial av de senare. Den kan användas för att skriva ut inte bara platta föremål utan även runda, konvexa, konkava och oregelbundet formade föremål. Därför är screentryck en oundviklig produkt. Men eftersom dess tekniska detaljer anses vara en affärshemlighet har utvecklingen varit relativt tyst. Ändå fortsätter den att utvecklas och utvecklas, och dess framtid är ljus.
Utvecklingen av modernt screentryck har sitt ursprung i USA. Från och med pionjärerna Harry Leroy Hiett och Edward A. Owens började screentryckningen redan i början av 1900-talet (1901-1906). Det första försöket med screentryck gjordes av Francis Willette från Detroit, Michigan, USA, som screentryckte yllevimplar.
Screentryck innebär att man fäster en stencil med en bild eller ett mönster på en skärm för utskrift. Skärmar är vanligtvis gjorda av nylon, polyester, siden eller metallnät. När substratet placeras direkt under skärmen med stencilen, pressas tryckfärgen eller färgen genom masköppningarna av en skrapa (manuella eller automatiska skrapor) och trycks på substratet. Schablonen på skärmen förseglar några av nätöppningarna, vilket förhindrar att bläcket passerar igenom; endast bildområdena kan passera igenom, vilket resulterar i en bild endast på substratet. Med andra ord, screentryck använder bläckpenetrering genom tryckplåten för tryckning. Det är därför det kallas screentryck och inte silk screentryck eller silk text printing, eftersom inte bara silke kan användas som screenmaterial, utan även nylon, polyesterfiber, bomullstyg, bomullstyg, rostfritt stål, koppar, mässing och brons.
